Peter fick ett anfall på natten, så stort att jag var tvungen att ringa ambulans. Jag har aldrig sett han eller rättare sagt aldrig sett någon med sådana smärtor. Killarna från ambulansen valde så klart att köra in honom till KSS! Jag tog bilen efter, låg väl i ca 120 km. Men efter Skara drog dom på upp till 160, jag trodde att nu... Att nu är de illa. I billinge backen var det snö och snor halt och självklart var de sommar sulor på v70in, (inte fan räkna man med snö nu!) men just då brydde jag mig inte, styrandes iväg några gånger men det ända jag hade i huvudet var att hänga med! Inte komma ifrån, finnas till hands finnas så nära som möjligt.

Väl framme på sjukhuset gjorde jag världens snyggaste parkering sprang in under porten på akuten för å vara med när dom lasta ur. Läget hade inte förvärrats, jag fick aldrig någon riktig förklaring till varför dom gasat på. (jag fråga inte ens, tror jag var chockad hade väntat mej det värsta) Men just då ville jag bara finnas hos Peter. Vi kom in på ett akutrum, sköterska kom och tog prover klämde och kände frågade varför han gjort operation m.m. Vågade dock inte ge honom något smärtstillande för än kirurg uttalat sig. Så där inne satt vi vänta och vänta han LED, sen kom ytterligare en sköterska som skulle ta över passet, och gjorde samma sak och frågade samma sak igen. Å en till och en till -Ghaaaa- :@ Frågade alla sköterskor om situationen, vad som kunde hänt, utlöst attacken men ingen hade något svar!! Jag visste inte om det var allvarligt (eller jo jag såg ju på Peter) Men jag ville att dom som jobbar med det ska tala om hur, varför!

Han hade panik. Jag också, jag kände mej så hjälplös till att hjälpa honom :´( Han kunde inte ligga, sitta eller stå upp ingen hjälpte. Jag försökte hålla hand smeka hans hår prata stöttande ord. Men inget lugnade inget verkade bita. Han sa hela tiden, Ronja det räcker att du finns här hos mig. A inte fan för mig! Jag ville hjälpa mer!!

Tillslut kom i varje fall en underläkare som fixade smärtstillande. Hjälpte dock inte så mycket, men han varvade ner lite i varje fall. När jag väl såg en liten bättring gick jag ut från rummet, gick fram till läkaren och frågade det jag undrat hela natten som ingen kunde ge något svar på! Finns det risk att Peter kommer dö ? (overklig fråga, trodde aldrig, aldrig någonsin jag skulle behöva ställa den ) Läkaren satte mej ner höll på min axel och sa. Jag kan inte ge dej ett konkret svar förrän vi röntgat och tittat efter. Men dom värden (från proverna) han har just nu ser bra ut, och med dej intill kan den starke mannen inte försvinna! Ett svar som fick läkaren att värka mänsklig, alltså att läkaren verkligen brydde sig! (en som inte prata bort sig och gick eller snacka läkarspråk) Ett svar som inte fick mej mindre lugn men ett svar som fick mej till att förstå, förstå att det var svårt att veta vad som hänt innan dom röntgat.

Tog tag i mig själv och gick in till min man och bara fanns där! Han fick mer smärtstillande och kirurgiska uttalanden. (blev inte så mycket klokare) Fick tillslut flyttas upp på en avdelning. Och efter bara någon timme började värken äntligen släppa! Ont hade han ju än, men nu kunde han prata i normal ton! Kommande timmar såg sedan ut så här: Röntga några våningar ner upp igen sedan ner igen för att komplettera röntgen bilder och igen!! springa efter sköterskor, jaga på svar, VÄNTA i timtals timmar! Påminna om att vi fanns kvar på rummet, Fixa hundvakter för dagen - ja usch - En jävla massa spring och tjöt! Tillslut säger P, att han mår bra, allt hade släppt! (lättnad) Nu fick vi bara vänta på kirurg som skulle göra ett uttalande om bilderna, (timtals) som visade inget. Han hade en teori vad han trodde kunnat hänt. Men som sagt bara en teori går inte in på vad! Men vilken lättnad, inget hade brustit.

Dock får han ligga kvar över natten för observation. SAKNAD ♥ Men om det händer något är han på rätt ställe! Men det ska inte hända något mer! Nu får det vara bra!! Jag som precis fått hem honom, fick igen lämna iväg honom redan samma dag. Jag hade sådan ångest för å åka. Lämna han där alldeles själv. Men jag visste att han ändå behövde sova, vila kroppen…. och jag med, inte sovit på snart två dygn och inte ätit ett skit! Jag är slut som människa efter denna dagen, så mycket tårar, så mycket oro. Och tänk all min kommande oro? Huaa Ne nu lägger jag ner med sånt tjöt!. Imorgon ska han hem. Och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar! Å tack ni alla som hjälpt till med Midas idag, och tack för era värmande samtal och sms. Ni är guld värda ♥